Kineser, kineser, kineser

Jag och Klara här länge irriterat oss på att alla här går så extremt långsamt. Vi har tyckt att det har varit konstigt eftersom i en storstad brukar folk gå hyfsat snabbt. 
Vi har dock identifierat den största anledningen till den här långsamheten, kineserna är korta. Det här är ingen nyhet i sig men hur mycket dessa stackars kineser än pinnar på så har vi människor över 1,60 m alltid ett övertag.
När vi har börjat fundera mer över det här har vi insett att vi inte passar in under samhällets definition av normal längd.
Vi kan börja med sängarna, jag kan till exempel inte ligga raklång utan att mina fötter sticker ut en bra bit utanför madrassen och när det gäller täcket är det nästan värre så jag måste ha en filt så att mina ben täcks med (Klara har ACn på det lägsta).
Listan kan göras lång från skolbänkar till placering av handtag på tunnelbanan (en utbytesstudent slog sig så illa att han fick åka till sjukhuset).


En annan kulturkrock är att kineserna inte väjer för en på gatan. I början fick jag många axlar i armbågen innan jag hela tiden började väja orimligt mycket. Nu har det visat sig att det här heller knappt fungerar och jag har ännu en gång ändrat min taktik. Istället för att väja så ökar jag min hastighet precis innan impact, vilket har lett till att det smäller till lite högre för kineserna. Resultatet av det här är att jag nu får en ursäkt varje gång någon går in i mig istället för ingen alls. 
Bäst effekt får det här på tunnelbanan där alla kineserna försöker gå på innan någon ens har lyckats gå av. Där ser jag mig lite som ett bowlingklot bland käglor.

Avslutar med en bild på vår grannes balkong